|
Anders Bylander
I brevskörden till mitt kansli finner jag epistlar från både Alf Svensson och Göran Hägglund. Kanske är det rimligt att jag förmedlar några intryck av kd:s utveckling under 1990-talet och framåt.
Det började med ett politiskt möte på Tabergs topp. Jag tog kontakt med lokalavdelningen och frågade om jag fick ställa en fråga till gästande Alf Svensson. Med beskedet att Alf själv fick bestämma gav jag mig dit. Men svaret från Alf Svensson blev: ”Om jag skulle låta dig tala, så måste jag säga ja till Hilding Fagerberg också, och var skulle det sluta?”
Åren därefter var jag i kontakt med Alf, såväl per telefon som brevledes. Jag har sparat det brev där han motiverade nya, icke kristdemokratiska hållning i abortfrågan. Från efterträdaren Göran Hägglund har jag fått flera brevsvar. Det förvånar mig att han efter den gjorda kursändringen väntar sig stöd från partiets kärnväljare. Det förvånar om möjligt ännu mer att han fortfarande ser abortlagen som en undantagslagstiftning. I nuvarande abortlag beklagas ju inte på minsta sätt att en människa mister livet. Hur kan kristdemokrater ställa upp på detta? Uppenbarligen vill de närma sig andra partier, som i abort rentav ser ett bra besked om jämställdhet. Kvinnor slåss mer än förr, kör fulla oftare och får numera även hjärtinfarkt. För den som prioriterar jämställdhet är det goda tecken.
Att kd ville bredda sig för att få fler väljare visade sig redan i slutet av 1980-talet. Retorik och taktik skulle lyfta siffrorna, det värdekonservativa suddas ut. Men med profiler som Tuve Skånberg i riksdagen och Lennart Sacrédeus i Bryssel fick man länge se tiden an. Vid rikstinget 2006 var Hägglund otålig. Kraftiga markeringar gjordes mot de värdekonservativa inför den aviserade abortturismen. Chefsideologen Lars F Eklund, bl a grundare av idéfortet Civitas, lämnade i protest både partistyrelsen och matrikeln. Efter riksdagsvalet miste Tuve Skånberg sin plats, men Sacrédeus kryssades in, precis som han tidigare hade kryssats till Bryssel. I samband med voteringen om abortturism gjorde han och flera andra ledamöter uppror mot partilinjen, precis som han själv gjort när Alf Svensson ville glömma folkmordet i Armenien. Och vid nomineringen till Europaparlamentet nyligen var det alltså dags att låta den orädde dalmasen få sitt straff. Det blev ingen mild tillsägelse, det blev avrättning och stegling på hjul. Trots seger i provvalet ställs han utanför listan. När valberedningens arbete ifrågasätts av de värdekonservativa, kastar Hägglund in ett antal pensionärer. Nu är det femtiofem namn – men fortfarande ingen Sacrédeus. Syftet är uppenbarligen inte att infria löftena om förnyelse. Det är att brännmärka Sacrédeus och alla som vet hur en riktig kristdemokrat ser ut.
Efter denna händelse är det helt uteslutet för mig att ha något förtroende för det parti som en gång började så lovande. Jag frågar mig varför Göran Hägglund inte engagerar sig i folkpartiet i stället. Där hade hans radikalism hälsats välkommen, där hade hans respekt för äktenskapet behövts som motvikt. Där hade han, precis som Birgitta Ohlsson, kunnat bli parhäst med Alf Svensson i stödet för Israel. Och framför allt hade han sluppit att bli den som slog sista spiken i kd:s kista. Partiet har idag inte många likheter med sina systerpartier eller sitt svenska ursprung. Är detta överhuvud kristdemokrati? Demokratin respekteras ju inte. Och det kristna skäms åtminstone partiledningen för.
 |
|
RSS för kommentarer
Visa/dölj kommentarformulär
