Under veckan som gått har en myt blivit aktuell i både riks och lokal media. Nämligen den om att idrottare skulle vara korkade. Det är en speciell grupp av idrottare som pekas ut – ishockeyspelare. Bloggaren och fotbollsspelaren Henrik Rydström menade att fotbollsspelare var smartare än ishockeyspelare. Vilket lockade en reaktion från ishockeyspelaren Johan Davidsson och många andra med för den delen. Nu är det dags att fundera lite på Lasse Anrells beskrivning av händelseförloppet. Anrell skrev i Sportbladet att den här typen av diskussioner börjar med att någon säger något dumt och sen hakar Piff och Puff på. Man grälar ett tag, sedan lägger sig uppståndelsen tills någon annan säger nåt dumt och cirkusen börjar igen, ivrigt påhejade av uttråkade medlemmar ur mediakåren och bloggrörelsen.

Rydströms utspel tolkar jag som ganska oskyldigt och leverat med en glimt i ögat. Det är inte speciellt illa menat utan bara ett sätt att skämta med idrottsutövare av en annan gren.

Men jag anser att han rör vid en känslig punkt som handlar om våra fördomar mot idrottare och som går djupt tillbaka till människans behov av att begripa sin omvärld och kategorisera den. Kärnan i dessa fördomar lyder ungefär så här ”Idrottsmän är visserligen fysiska praktexemplar men hur är det egentligen ställt med den intellektuella kapaciteten?”

I lärarrummet på en högstadieskola här i Jönköping rullade vi lärare fram en tv-apparat för att följa OS i Sydney 2000. I tv-rutan zoomades sprintern Maurice Greene in i närbild och man fick se hans showande, fullkomligt övertygad om att guldet snart var hans. Varje lärarrum har sin lustigkurre så det dröjer inte länge förrän en kollega vänder sig mot oss och frågar ”Tror ni han kan nåt mer än att springa?”

Det lustiga är att det inom idrotten verkar finnas en slags rollfördelning mellan de intellektuella utövarna och de fysiska. Om vi tar ishockeyn som ett exempel så finns det en spelartyp som ofta refereras till som ”polis”. En polis ska skydda det egna lagets stjärnspelare ( den som har sin kreativitet som främsta egenskap) och gör det ofta med våldsamma metoder.

I media har HV 71:s Lance Ward utpekats som lagets polis och man menar att han har en viktig roll när det gäller att beskydda Davidsson och company för påhopp från motståndare.

Det är en kliché men klichéer är vanligt förekommande inom idrotten och där får idrotten nästan skylla sig själva lite eftersom man uppmuntrar dem. Hur ofta har man inte hört hockeyexperter sitta i en tv-studio och prata om vikten av att ”käka puck” eller ”gröta framför mål”. Det är nästan lika vanligt som att höra en fotbollstränare prata om att ”vi måste använda kanterna mer” i varje halvtidsintervju.

Det är inte konstigt att neutrala tittare undgås av att fängslas av spelets mystik. Samtidigt måste man förstå att idrottare är påpassade och inte alltid vinner något på att vara frispråkig. I filmen ”Durham Bulls” lär Tom Berengers karaktär ut vikten av att hantera media till den unge påläggskalven, spelad av Tim Robbins, och menar att han måste kunna vissa ramsor utantill. Ni känner till dem – ” Vi tar en match i taget, det viktigaste är att laget vinner, vi hade marginalerna på vår sida idag”. För en idrottare är det viktigt hur man framstår utåt och där är samspelet med media viktigt. Bättre att ligga lågt än att sticka ut.

Namn

E-mail

Kommentar

Skriv bokstäverna ovan i textrutan nedanför

Lägg till kommentar